Fröken Rengstads betraktelser

Det är kallt, november överallt
bland sten och sprucken asfalt
och grå kvarter

(Per Gessle, Smakar på ett regn)

 
Nja, riktigt så illa har november faktiskt inte varit. Trots bristen på snö tycker jag att den har varit ovanligt solig och oktoberlik. Men visst börjar det känns i kroppen att det är mörkare, att snön ännu inte har gjort världen vit och att det var länge sedan jag hade en längre, sammanhängande ledighet. Det har varit fullt ös både vad gäller jobb och fritidssysselsättningar sedan augusti.

Av ovanstående anledningar bestämde jag mig igår för att ta ut en semesterdag på fredag. Bryta vardagshjulet lite, ta en dag bara för mig. Det blir simning, bubbelpool och solrum på Iksu Spa. Jag tänkte också förgylla hemmet med adventsstjärnor och hyacinter. På kvällen ska vi äta en brakmiddag på Duå, det är bestämt sedan länge. Och på lördag bär det av ner till kära Kramfors för musikal och häng med vänner.

Ja, det blir bra.

Rapport från kaloriräkningskampanjen: drygt 1,5 kilo ner. Lite mindre än mitt mål men så har jag inte kämpat lika mycket som jag kunde ha gjort heller. Det har blivit minst två fuskdagar varje vecka, så med tanke på det är jag hyfsat nöjd. Och det syns att mindre gotta och mer träning har gett resultat! Framförallt är det just kickstarten av träning som jag är mest glad över, och det märks på kroppen också. Nu ler jag mot min spegelbild igen! Yey!

Nu blir det till att fortsätta hålla godis och kakor och annat gott till helgerna, och fortsätta med träningen. Det känns inte som ett bekymmer alls, det är så fantastiskt roligt att ha tillgång till Iksu och alla träningsformer som finns där. Jag varvar den bekanta gympan och gymet med nya träningsformer som Bodycombat och Indoor walkning. Känner mig stark och i bra form, härlig känsla!

Efter en dag som har innehållit underbart frossande av godsaker hos ett födelsedagsbarn, tvätt och städ och undanplockande av sommarkläder, en kontrovers i text som inte kändes alltför rolig, massor av kramar och mys både med vänner och kärleken, en löptur á 6,5 km i kompakt oktobermörker och tillagande av en utmärkt söndagsmiddag försvann plötsligt all energi och jag kan inte förmå mig att lyfta rumpan från datorstolen. Inte ens för att borsta tänderna och gå och lägga mig.

Och imorgon har jag tagit på mig ett vikariepass i aqua kl 07.00.

Jag var alltid sist på 60 meter.

Hoppade kortast i längdhopp.

Blev utskälld av min gympalärare när jag efter tredje förklaringen fortfarande inte förstod hur jag skulle ta ut kompassriktningen i skogen.

För att inte talas om rädsla för plintarna som andra bara flög över, basketbollar som alltid studsade åt fel håll och suckarna från de tuffa killarna när jag än en gång missade en volleyboll.

I gruppträningen, som sker tillsammans med andra och samtidigt är individuell, hittade jag min grej som femtonåring (utanför skolans regi, kan tilläggas).

I våras tog jag mod till mig och gjorde en förfrågan om att bli gruppträningsledare. Och nu är jag det, på Nordens största träningsanläggning.

Stolt.

Sedan förra måndagen håller jag koll på mitt kaloriintag med hjälp av en fyndig app i iphonen. Jag vet att jag egentligen inte behöver gå ner i vikt för hälsans skull, jag ligger bra till och trivs oftast bra med min kropp. Men de sista månaderna har kombinationen lite för mycket god mat med tillhörande gott vin och alldeles för lite träning (där en långdragen förkylning har varit en anledning, men jag kan inte bara skylla på den) har gjort att några retliga extrakilon har smugit sig på.

Min kära A kände samma sak, och vi har därför bestämt oss för att göra gemensam sak – mer träning, mindre gotta. Och det blir ju faktiskt lättare när vi är två om saken och kan peppa varandra.

Jag har alltid haft förmånen att inte lägga på mig kilon så lätt, och har därför aldrig minskat på kalorierna såhär medvetet. Visst, det finns GI och LCHF men det är inte min kopp med te, jag har provat det i olika sammanhang men inte fastnat. Jag vill kunna äta av det jag vill, och kontrollerar då hellre mängden av det jag stoppar i mig. Fast det ska vara på en vettig nivå! Jag vägrar att vara hungrig, det är det inte värt och kan heller inte vara bra för kroppen. Kaloriräknanden gör inte att jag drar ner på maten i något egentlig mening (även om gräddsåserna har blivit färre), utan att jag minskar på det där extra – godis, chips, nötter, kakor, vin… Appen i mobilen gör mig helt enkelt medveten om vad jag stoppar i mig, och i vilken takt jag tränar bort det. Jag blir också sporrad till att ta den där lunchpromenaden och att cykla istället för att latmaskta bilen.

En vecka in i kalorikampanjen går det utmärkt, det här med räknandet och självdisciplinen passar mig. Jag återkommer efter vecka 5, när jag förhoppningsvis har nått målet.

Ända sedan jag var stor nog att få ge mig ut på egna strövtåg, har jag älskat att vandra ensam i skogen. Jag är uppväxt bland åkrar och skogar på den norduppländska landsbygden, och tillbringade mycket av min lediga tid som barn och tonåring ute i skogen. Den har alltid varit min egen fredade zon och mitt andningshål. Jag föredrar att gå ensam, utan något särskilt mål. Skogen i min barndomsby Disbo var min skog, där träffade jag mycket sällan på någon annan människa. Det är precis så jag vill ha det när jag går i skogen. Jag vill inte ens se någon annan människa, inte höra kvistar som bryts eller hundar som skäller.

Nu när jag bor mitt i stan, måste jag ta bilen en bit utanför Umeå för att hitta den där avskildheten. Idag gjorde jag det, körde mot Tavelsjö, svängde av på en mindre väg, sedan en grusväg. Efter det var det bara jag och naturen i två timmar. Jag gjorde det jag gärna gör när jag är ensam i skogen – bredde ut min jacka på marken och lade mig raklång ner bredvid en stor gran bland mossa och blåbärsris.

Jag tror faktiskt att jag somnade en kort stund också.

        Någonstans i skogen i närheten av Tavelsjö         

Efter semestern har nu tempot på jobbet sakta skruvats upp och nu, såhär tre arbetsdagar innan terminsstart, går det alltför få timmar på en dag. Hur mycket jag än försöker andas med magen är det svårt att hålla stresshormonerna i schack, när två-tre personer står framför mig och vill ha hjälp samtidigt som telefonen ringer oavbrutet.

Mitt andningshål idag blev lunchen.  

En egenhändigt ihopplockad sallad, en coca-cola, ett lyxigt glansigt månadsmagasin.

Ett träbord i solen, på lagom avstånd från universitetet.

Och sedan bara jag.

Under min första jobbvecka har jag tagit emot samtal efter samtal efter samtal från studenter som har glömt att tacka ja till sitt antagningsbesked, och därmed fått sin plats struken. Då det till övervägande del handlar om studenter som redan är antagna till programmet är det ingen katastrof, det enda som händer är att de inte syns på kurslistorna vid uppropet. Samt att jag måste registrera in dem manuellt efter kursstart. Vilket, som ni säkert förstår, innebär administrativt extragöra. När jag har lagt på luren efter det 42:a samtalet från en nu glad student som vet att det trots allt kommer att ordna sig, gnisslar jag tänderna lite lätt. En längre och längre lista, några minuters extragöra per student som blir många minuter i slutändan.

HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT KOMMA IHÅG ATT TACKA JA??


För någon dag sedan kollade jag min privata mail. Titta, ett mail från Antagningen, mitt antagningsbesked efter andra urvalet har anlänt.




Jag är struken, eftersom jag har glömt att tacka ja till mitt antagningsbesked.




Eeeh.





(Turligt nog för mig, så är Historia A på distans och halvfart inte universitets populäraste utbildning. En sen anmälan senare var jag antagen. Trots allt.)

Första arbetsdagen kan sammanfattas såhär:

- Trevliga samtal om sommar- och semesterminnen med lika trevliga kollegor

- 45 olästa mail (varav inte ett enda av dem spam) som jag inte ens hann öppna och börja prioritera, eftersom telefonen ringde konstant. I samtliga fall var det studenter med frågor av typen "Jag har glömt att tacka ja till mitt antagningsbesked, får jag fortsätta på programmet då?" (frågan ställd i olika grad av panik) och "Jag är reserv nummer 38, finns det en chans att jag kommer in?".

- Stelfrusna fingrar och kalla fötter (trots strumpor och skor) eftersom husservice ännu inte har kickat igång någon värme i lokalerna.

Att hjärnan inte riktigt är van vid tempot, märkte jag framåt efterrmiddagsfikat.

Jag går i korridoren på väg mot fickarummet, blippandes på min mobil, när jag  börjar leta i min jeansficka - efter min mobil!

Hmm.

Ju längre tid sedan det var jag bloggade, desto svårare har jag att komma igång igen. Även om jag tycker att det är roligt! Men nu så, denna sista semesterdag, ska jag bryta bloggförlamningen och faktiskt skriva något.

3½ vecka, så lång har min semester varit. Otroligt välbehövlig när den startade (det har ju varit ett intensivt år på många sätt), men jag var lite orolig över att den skulle kännas för kort.  Så blev det inte!  De första dagarna var jag ensam hemma och gick in i semestermode, sedan stack jag och A iväg på vår kombinerade bil– och utomlandssemester. Vi hade egentligen tänkt oss 2 veckor kuskandes runt i Sverige, men dystra väderprognoser gjorde att vi bestämde oss för tillbringa den andra veckan i Kroatien istället. Vi bokade ett familjeägt hotell mitt i gamla staden i Trogir, en världsarvspärla längs den Kroatiska kusten. Medeltidsstaden var ett eldorado av sevärdheter bara i sig, och vi ägnade en hel del tid åt att bara upptäcka den. Förutom detta blev det taxibåt till stranden några av dagarna, och en utflykt till nationalparken Krka.

Vi tog flyget till Split i Kroatien från Köpenhamn, och färden ner till Skåne och A:s föräldrar bjöd på besök hos vänner och familj, samt ett stopp i Skara för att kolla in klosterruinerna i Gudhem och Varnhem.

Förutom ett antal historielektioner, sol, kultur- och naturupplevelser, passade vi på att förlova oss över en ljuvlig dessert på en toppresturang i Köpenhamn.

Och fastän vi har hunnit klämma in så mycket under de här veckorna, har semestern inte känts stressig. Lite hattig den första veckan, måste medges. Det blir lätt så när man byter nattläger varje natt. Men det rådde veckan i Trogir bot på.

Så nej, jag känner inte att min semester har varit för kort. Sedan hjälper det förstås att vardagen inte är jobbig att komma tillbaka till, jag trivs väldigt bra i den.  Dessutom längtar jag efter att kören ska börja igen, ser med skräckblandad förtjusning fram emot att leda Aquapass på IKSU och att återuppta studierna i historia (på halvfart). Hösten, bring it on!

Några foton från resan:


Första stoppet blev en grillkväll med min familj i Disbo.



I trakterna kring Skara såg vi mycket av den här varan.
Detta är klosterruinen från nunneklostret i Gudhem (grundades i mitten
av 1100-talet).




Ruiner, knark för en historiefantast.




Vi hann med ett besök i Köpenhamn och passade på att förlova oss.




Sedan blev det en två timmar lång flygtur till Kroatien och den lilla staden
Trogir med sitt fort från 1400-talet.



Hela stadskärnan bestod av stenhus och trånga gränder.



Andra dagen tog vi oss upp i tornet på fortet. Trevlig utsikt!



Ett antal dopp i Adratiska havet blev det också.

Jag och A bor i en mycket charmig trea, med högt i tak och en öppen spis som faktiskt fungerar i vardagsrummet. Behöver jag säga att jag är glad för att A köpte den här lägenheten för 5 år sedan? :) Huset är byggt på 40-talet, och köket är ett så kallat "tetriskök" (som A kallar det); man måste vara noga var man placerar sig själv och diverse kökstillhyggen, för att inte snubbla in i varandra och varandras grejer.

Det minimala köket medför, att vi måste använda det intillliggande rummet som matsal när vi är fler än 3 personer ska äta mat. Vilket vi trevligt nog är ibland! Rummet användas till vardags som arbetsrum och är inte alltför stort det heller, men det finns nog med plats för ett rejält bord med tillhörande stolar. Den förra ägaren var dock (o)smart nog att måla rummet i en väldigt väldigt väldigt blå färg. Som ni säkert förstår gjorde det att rummet kändes mindre än vad det är. Därför bestämde vi oss för att måla det vitt!





Rummet före (och dessutom ett ganska rörigt skrivbord).




Det var några tapetlager att skrapa bort.




Tadaaaa! Förutom den betydligt fräschare färgen har de stora furubokhyllorna
bytts ut mot en smidigare variant, som fick plats i dörrnischen mot köket (som inte
används, dörren står alltid stängd). Dessutom har vi köpt nya, fina kontorsstolar.

Nästa inköp blir ett nytt matbord och stolar, gärna ett ellipsformat bord i ljus ek eller vitt med smäckra metallben. Sedan hoppas jag att inom mycket snar framtid kunna byta ut den stationära datorklumpen mot en laptop.  

Det är mycket på jobbet nu. Sådär rushigt att det känns som att jag gör massor av saker hela tiden, men inte hinner med att ens börja på att-göra högen.

Igår på lunchen kände jag att jag behövde en paus från allt administrativt organisationsgöra, och gjorde en utflykt till universitetsbibliotekets magasin. Ner till magasinet leder en intetsägande trappa, och hela den enorma källarvåningen är möblerad med mängder med enkla bokhyllor i trä och metall. Och i hyllorna står skatterna! Åh, jag skulle kunna gå omkring där i timtal, dagar! Titta på bokryggar, lyfta ner tunga skapelser och sätta mig tillrätta i en av fåtöljerna. Igår satt jag en bra stund (så länge lunchrasten tillät) och tittade i tjocka luntor med berättelser och bilder från Svens Hedins upptäcksresor i Asien. Avbildningar av djurskelett och annat spännande i en salig blandning. Sedan hittade jag ett verk från början av 1900-talet, ”Svensk Krigshistoria i bilder”. Kopparstick från 30–åriga kriget, historienörden i mig fick sitt lystmäte.

Jag vet faktiskt inte vad de har för system nere i magasinet. Det är knappast i kronologisk ordning, då en amerikansk bibel från mitten av 1800-talet står bredvid en jubileumsbok om tidningen Poster. Det är faktiskt en del av lockelsen i magasinet – man vet aldrig vad man ska stöta på. Vad sägs om Renbeteskommissionens samtliga protokoll från 1914? Eller en reseguide om Albanien?

Fler skatter finns definitivt att upptäcka!